krafttag

igen. Men vad fan. Jag tog tag i det och jag kom över det. Nåja, inte helt. Och nu kan jag inte sluta vara svartsjuk, på faktiskt ingenting... Sjukt, sjukt, sjuk. Måste sluta med det här nu!

Gång på gång lovar jag mig att det här var sista gången. Men det är det inte. Jag kan inte hålla mig ifrån dig. Du är just nu den jag har mitt fokus på. Flörtar med dig, njuter av dina blickar, dina händer. Sen ingenting, något har hänt och du säger inget. Säg, så kan jag lämna och gå vidare! Väntar, skakar, av ångest, av begär, av skam. Vill lägga dig i en låda och glömma bort, men vet att jag måste hantera det här mer moget. Ta itu med känslorna och när de är avklarade gå vidare, men det är så tungt att göra det själv. Denna starka, självständiga kvinna har hamna i det gamla välkända kvinnoträsket som alltid föraktas till viss del av mig. Hur det kunde hända vet jag inte eftersom jag inte ens vill ha dig, inte egentligen. Vill bara ha dina kyssar när vi ses. Vill inte ha sex, inget förhållande.

För några dagar sedan mötte jag en man och fann mig själv mållös. Jag kunde inte komma på något att säga. Jag tittade ner i backen och höll mig undan. Jag rodnade, stammade och ville helst av allt sjunka ner i jorden. Nja, egentligen inte. Helst av allt ville jag sjunka in i hans famn. Men det gjorde jag inte, varken sjönk ner i jorden eller hans famn. Jag kan inte minnas sist jag var blyg. Kanske var det någonstans där i slutet av nian. Då jag sent omsider upptäckte det andra könet. En kort period visste jag inte hur jag skulle hantera dessa underliga varelser. Sen kom jag på det och har sedan dess bollat med killarna. Det kan låta kaxigt och omoget, men jag har fått det jag vill ha av dom jag vill ha det från. Jag säger vad jag tänker och tycker när det är det killen vill ha, spelar lite svårfångad om det är sån kille jag vill ha för stunden, spelar liten om killen vill känna sig stor osv. Det har helt enkelt alltid varit en rolig lek för mig. Men så kom den här mannen och jag visste inte längre hur jag skulle bete mig. Kanske bra för mig att få lite motstånd och faktiskt växa upp och inse att man inte kan leka hela livet om man vill ha något starkt och seriöst. Men fy så jobbigt! Och så utsatt man blir när man känner starkt för någon!

Det finns en sida på nätet där man lägger ut domar, namn och bilder på dömda brottslingar. Det handlar inte om alla brott utan om människor dömda för brott främst mot kvinnor och barn. Misshandel, våldtäkt och barnpornografibrott. Deras nuvarande ort och ibland adress skrivs även ut. Jag är väldigt ambivalent till denna sida. Jag tycker att man ska få en ny chans när man har avtjänat sitt straff och att man då ska ha en möjlighet att få ett bra liv om man vill och att man då har sonat sitt brott. Samtidigt skulle jag nog själv vilja veta om det bodde en dömd pedofil i mitt trapphus. Kunna skydda mina barn är ju mitt främsta mål här i livet. Samtidigt måste det finnas tid för förlåtelse och jag tror på att människan kan förbättra sig om den har fått rätt hjälp och behandling. Det som även skrämmer mig med denna sida är att det är ett kriminellt gäng som driver den idag. Inom kriminella kretsar går man hårt åt mot dem som har gett sig på ett eller flera barn. Kan så vara. MEN jag finner en oro i att de kanske inte publicerar alla som de känner till utan skyddar en del av "de sina". Försvinner då inte en del av tanken med sidan då?
Vad tycker ni?

Välkommen 2009!
Nu blir det nya tag och jag ska verkligen försöka skriva mer frekvent nu. Vi får väl se hur det går. Men tanken finns där i alla fall.
Det här blir året då jag ska satsa på familjen, karriären och politiken. Som tidigare nämnt får vi väl se hur det går.

Det gamla året avslutades i vänskapens tecken. Summeringen blir att privat har det varit en berg och dalbana, slutade trots allt i en uppförsbacke, på väg mot nya höjder. Som alltid går det lite långsamt när man strävar efter något bättre, men man mår då desto bättre när man når dit. Politikens år har väl minst sagt gjort en störtdykning i och med finanskrisen. Min största rädsla när det gäller den är att fler människor kommer fara illa samtidigt som man inte ökar resurserna för välfärdssystemet som ska skydda de svaga. Med bävan ser vi fram mot ett år som kan innebära stora omvälvningar. Det viktiga nu är att politikerna inte nu bråkar för mycket om vem som ska ha ansvar för vad och varför det har blivit som det blivit utan att de gemensamt kan arbeta för en hållbar framtid!

Imrogon eller egentligen lite senare idag har ett av barnen luciafirande på förskolan. Det är mitt i natten och jag kom på att jag måste sy upp lucialinnet. Känns tungt. Det är bara att bita ihop och sedan stå där hålögd imorgon! Men det är mysigt med luciafirande och sonen är glad över att få vara lucia och inte tomte! Det blev bortratat direkt. jag måste bara lära mig att priorietera bättre. Det här vinner ingen på!

God natt!

En filosof fann sin väg in i mitt hjärta häromdagen. Finns det något mer intressant än att fundera och diskutera om våra värderingar och vad de kommer ifrån? Om jag nu har en viss åsikt, vad grundar jag den på och håller det om jag diskuterar det med en filosof? Möjligtvis måste jag tänka om eller så måste han. Det blev både ock! Det gladde mig! Det är ju inte heller så att man alltid måste tänka om, men att man får perspektiv på det man tar för givet. Det om något är en viktig händelse.

:-)

Yttrandefrihet i all ära, den vill jag ha kvar. Men det svider i hjärtat när människor skriker ut ett budskap som går ut på att exkludera människor från det samhälle vi lever i. Tillräckligt många är exkluderade redan som det är.

På Folkfrontens hemsida finner man deras punktprogram. magen knyter sig på när jag läser denna text. "Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare." Men, nu jävlar blir jag förbannad! Hur kan man ens tänka så! Vi är aalla från en och samma stam ursprungligen som Folkfronten själva påpekar när de talar historia. Men helt plötsligt, i dagens globaliserade samhälle ska uppenbarligen bara några få räknas till svenskar. Jaha, ska vi kasta ut alla som inte är av det västerländska arvet då?

"Partiet är inte delaktigt i den parlamentariska demokratins ”debatter” om högst tillfälliga, irrelevanta, teoretiska hårklyverier, utan arbetar för de etniska svenskarnas långsiktiga intresse." Varsågoda och se på människor som inte vet hur ett land ska styras men som trots det ger sig ut på djupt vatten. Irrelenta frågor. Man kan ju undra vad de menar med det. Det viktigaste enligt dem är att göra Sverige svenskt, allt annat är underordnat. Undrar hur de tänker sig att svenskarna så ska klara sitt levebröd. Den ekonomiska krisen vi står inför idag blir då bara ett irrelevant hårklyveri.

Vissa anser att man inte ska ge sig in i debatt med dessa människor, men jag tror att det är nödvändigt. Vi kan inte bara ignorera människoförakt och hoppas på att det lägger sig. Vi måste prata med människor. Även dessa. Även om jag verkligen önskar att någon hade kramat dem när de var små och visat dem att alla är lika värda och att vi ska dela med oss vi som har.

Jaha, så var det dags igen. Storstädning, putsa fönster, lister, damma, lyfta fram alla möbler. Nåja, det är skönt när det är över.  Nej, inte jag! Jag överlåter allt detta till mer pyssliga människor. Kanske dammsuger sen. Adventsljusstaken har i alla fall kommit fram och ikväll ska jag hänga upp stjärnorna! Älskar ljuset från ljusstaken och stjärnan och att sitta med en lussekatt och en kopp rykande te tidigt på morgonen eller ännu hellre sent på natten. Ah, ljuva vintertid!

Människor gör det som de finner bäst. Oftast. Ibland gör de, och jag, saker man vet kanske inte är för det bästa i längden, men det ger en kanske en stunds avslappning och direkt njutelse. Vad är det som är så fel med det, så länge det inte skadar någon annan? Sen lägger många in stora tolkningar i varför man gör som man gör, även om den enda orsaken kanske var att man ville uppnå lite njutning även om det i längden inte är speciellt konstruktivt. Jag tycker om att njuta och ibland gör jag saker bara för att få ha lite roligt! Men det förkastas, tolkas till något större än vad det är. Låt mig få ha lite njutning och roligt! Det behöver inte betyda att jag vill ha något mer! Om jag tar ett glas vin, gör jag det för att det är gott, inte nödvändigtvis för att bli full eller onykter. Det är gott ibland och det räcker för mig. Jag vill inte leva tillsammans med en flaska rött resten av livet för det! Gissa hur less man skulle bli då och gud vad jag skulle sakna att dricka vatten!

För många, många år sedan lämnade jag en man som var fin och alltid stod vid min sida. Jag var ung och det var mitt första riktiga förhållande. Vi var sambos och jag trodde att kärleken bara skulle vara fin och aldrig visa sin fula sida. När den gjorde det stack jag. Lämnade utan någon egentlig förklaring. Vi hade dock en stabil grund att stå på och även efter att jag träffade nya och gick vidare och han med efter ett tag, så kunde vi prata och jag kunde berätta hur det hade varit för mig och han för sig. Det här var snart 10 år sedan och han är fortfarande en man jag vänder mig till i glädje och sorg. En man som jag kan bli arg på, en man som jag kan skratta med. Han skriver och finner alltid en väg in till mitt hjärta. Vi har en vänskap som få och häromdagen skickade han mig en låttext som jag tröstar mig hos när avståndet är för stort och tiden rinner för snabbt:


Well, you broke my heart
And it healed alright
Now we're far apart
And I don't lie awake at night
But every once in a while
Right out of the blue
I remember you

Well, you never write and I never call
And I don't miss you tonight
I'm just curious, that's all
Do you still have dreams?
Did they all come true?
Does it ever seem like you'll never make it through?
And do you ever miss me the way that I do
When I remember you?

Såg på Kobra för några dagar sedan då de visade klipp ur "De ofrivilliga". Idag har DN en artikel om samma film och en intervju med regissören. Det är skrämmande vad vi kan göra under grupptryck utan att vi egentligen reflekterar över det. Jag var på en ny arbetsplats för knappa året sedan. I början var jag tveksam till många ställningstaganden som togs där och antaganden om människors beteenden. Ju längre tiden gick dessto mer accepterade jag deras förhållningssätt. Fast gjorde jag egentligen det? Jag har funderat över det så här i efterhand när jag inte längre är på den arbetsplatsen. Jag föll nog för att de hade mer erfaranhet och borde veta. Inte vågade sticka ut hakan alltför mycket efter att ha fått ett par käftsmällar. Det är viktigt att man tänker igenom sitt handlande och funderar på vad det är man baserar sina antaganden på. Både i stunden och efteråt. Fundera på om man verkligen kan stå för sina handlingar och uttalanden. Det är lättare än man tror att överskrida gränsen, som även är difus. Vi människor har svårt att erkänna våra misstag och snedsteg. Vi ska visa oss starka och kompetenta. Men ibland är det starkaste man kan göra, är att erkänna sina misstag!